The physicistian

Jag har bytt webbläsare från Internet Explorer till Google Chrome och det är sjukt snyggt. Det är mjuka former och det är stilrent. Men funktionerna förstår jag mig inte på.

Till exempel så finns det någonting som heter Inkognito mode. När man surfar i Inkognito mode så sparas ingen information om sidorna man har varit inne på. Inga cookies sparas. Inga bilder eller filmer som man har laddat ner sparas, och alla spår på att man har tittat på bilder eller filmer raderas också. 

Det är ju jättedumt. Om man har besökt en sida så vill man ju kunna navigera tillbaka till den. Till exempel så är det smidigt om man kollar vädret eller aftonbladet ofta. Varför skulle man vilja använda detta? Jag förstår inte.

Den senaste veckan har varit ganska hektisk. Jag och Jacob har kämpat som djur för att hinna klart med programmeringsuppgiften som varit på tapeten den senaste månaden. Vid deadline hade vi fortfarande en uppgift ofärdig, men vi tog en chansning och sprang som dårar genom hela skolan med det vi hade till examinatorn. Jag tror inte jag smörat så mycket någonsin i hela mitt liv.

Jag var en fallstudie i social underkastelse. Allt jag sa fick honom känna sig större och smartare. Jag matade nördegot i honom. Jacob använde sig av en annan taktik som komplementerade min. Han betedde sig som en tonåring med grava svårigheter att uttrycka sig. På en fråga om hur en viss graf såg ut så gjorde han den mest subtila och realistiska imitation jag någonsin sett.

“Den går upp o så går den ner o så sådär och så, du vet, liksom. Svårt o förklara men du vet upp och sen ner. Och sen går den upp lite mer där”.

Föreställ er också klumpigt och okoordinerat kroppsspråk.

På så sätt så fick han bekräftelse samtidigt som vi gav intrycket av att vara missanpassade. Helt underbart teamwork. Vi klarade oss!

Läxhjälpen har också gått bra, nästan ALLA har höjt sina betyg till VG från att vara på gränsen till IG. Terminen är slut, men innan dess ska vi ha en liten avslutning med ungarna på måndag.

Sen åker jag till Kina den 23de. Det ska bli väldigt roligt.

ni får ursäkta det här men har bråttom bråttom bråttom

function y = funktion(x)
y=exp(-x./3)./(2-cos(x.*pi));
end

quad(@funktion,0,2.6)

x=linspace(0,2.6,100)’;
f=funktion(x);
fi=linspace(0,2*pi,30);
X=x*ones(size(fi));
Y=f*cos(fi);
Z=f*sin(fi);
mesh(X,Y,Z);

function y = uppgift1(h)
b=2.6;
a=0;
n=(b-a)/h;
x=linspace(0,2.6,(n+1));
f=(pi.*(funktion(x).^2));
I=h*(sum(f)-(f(1)+f(n+1))/2);
n=2*n;
h=h/2;
a=linspace(0,2.6,(n+1));
b=(pi*(funktion(a).^2));
U=h.*(sum(b)-(b(1)+b(n+1))/2);
S=U+((I-U)./3)
A=I-S
I=S
end

function y = funktion(x)

y = 3*x.*exp(-x.^3);

end

function y = quadfunk(h)
b=4;
a=0;
n=(b-a)/h;
x=linspace(0,2.6,(n+1));
A=1;
while abs(A) > 1.E-6
f=funktion(x);
I=h*(sum(f)-(f(1)+f(n+1))/2);
n=2*n;
h=h/2;
a=linspace(0,2.6,(n+1));
b=funktion(a);
U=h.*(sum(b)-(b(1)+b(n+1))/2);
S=U+((I-U)./3)
A=I-S
I=S
end
end

Jag blev antagen! Jag börjar läkarprogrammet nu till våren.

Detta med att färdas med SL börjar bli ett litet trauma. Jag kommer helt allvarligt tänka tillbaka på den här tiden under resten av mitt liv som tiden då SL bedrev systematisk och brutal våldtäkt på mig och dessutom tvingade mig betala för det. Det är oerhört smutsigt.

Nu bor jag ju som så att jag måste byta buss-pendeltåg-tunnelbana för att ta mig in till skolan eller jobbet. Jag satt och räknade på det där med väntetider och så, hur lång tid jag väntar och och hur lång tid som är den teoretiska maximala väntetiden. Jag har deriverat och integrerat och multiplicerat och kommit fram till ett svar. Det är tamejfan inte sant. Dom jävlarna har satt min station på den värsta möjliga tiden. Det går, rent matematiskt sett, inte att vänta längre på tåg. Det är så sorgligt så det är roligt en stund.

Det värsta med att resa kommunalt är ändå att man måste stå ut med människorna. Nej, nej, nej, nu får ni inte missförstå mig. Jag tycker om människor i allmänhet. Det är bara det, att när de är i min vagn eller buss, så känner jag mig som en liten och rädd besökare i en väldig djurpark. Det är en djurpark med mycket dumma djur. 

Tonårsflickor som beter sig som apor, äldre och lite större herrar som ligger utbredda som bisonoxar på sätena. Handsfreepapegojan.  Det är inga välmående djur vi har att göra med. Jag vill rätta mig. Jag är inte i en djurpark, jag är hos veterinären. Det larmar och skriar så mycket om de här stackars sjuka krakarna, hårbollar viner i luften och man väntar bara på att någon ska bedöva bedöva BEDÖVA.   

Det kostar 7000 per år att bevittna detta vansinne.

I torsdags var jag på någonting som kallas för en PIL-intervju. Det är en intervju på totalt en och en halvtimme som ska bedöma ens tillförlitlighet som läkare och är en del av intagningen till läkarutbildningen på Karolinska institutet.

Det har jag nämligen planerat sen ett halvår tillbaka, att ta mig in på KI som läkare. Fysik och matematik intresserar mig oerhört, men herregud vad jag har svårt att se mig själv om fyra år som civilingenjör och troligen någon slags slemmig konsulttyp. Förmodligen så jobbar jag från 8 till 5 på papperet, men det blir alltid några timmar extra och alltid ensam på kontoret. Och till sist kommer dagen då jag klär på mig i frack och krage och hela köret och alla tittar på mig. Jag bryr mig inte. Jag jobbar övertid som vanligt och då jag stämplar ut tar jag samtidigt upp revolvern och skjuter mig själv i munnen så hjärnan skvätter över min frack och hela kontorslandskapet. Och precis i ögonblicket då revolvern låter klick-pang och stämpelautomaten låter kling-tick så tänker jag att jag verkligen skulle ha följt min dröm om att bli läkare.

För det är en dröm och enda sen jag var liten så var jag intresserad av sjukdomar och sådant, hur normalt det nu är för en tioåring. Att jag hamnade på teknisk fysik var mer av en slump och faktiskt lite av ett förhastat beslut.

“Berätta om ditt liv” sa intervjuaren och så malde jag på. Jag pratade och pratade och pratade tills jag blev äcklad av min egen röst. Jag ryste till inombords när jag uttalade plattityder som: “Det har alltid varit en dröm att bli läkare” eller ”Det är så givande att jobba med människor”. Floskler som säkert exakt varenda jävel av de drygt 140 som går på intervjun yttrar. Frågorna haglade över en och följdfrågorna kom lika oväntat som snubbeltråd. Frågor som rörde barndomen var flest, men det kom också frågor som undersökte ens personlighet och lämplighet som läkare. Jag svarade helt ärligt på allt, vilket kan ha varit både bra och dåligt.

Jag har faktiskt ingen aning om hur det gick förutom att det kändes ganska bra. Besked kommer om två veckor, och antingen så blir jag fnattlycklig eller så kommer jag gona mig i självömkan ett bra tag. Känns lite som att singla slant om stora summor pengar.  

Så det är det stora som har hänt i veckan, och det är också lite därför jag varit så kass på att uppdatera.

Just det. Jag har rensat ur bastun. Det är nu fullt möjligt att förvandlas till ett litet russin hemma hos mig.

Jag har lite ont om ork för att uppdatera med något stort just nu. Kan bero på att det händer en hel del just nu, eller så kan det bero på att jag lägger mig senare och senare varje kväll. Jag kommer på mig själv sittandes klockan två på natten när jag tänker att jag minsann inte kan lägga mig en timme tidigare än gårdagen, nämligen klockan tre. Det pågår någon sorts sjuk drift i att överträffa mig själv varje natt.  Jag vet hur jobbigt det är att uthärda dagen efter en natt fattig på sömn, och jag säger också tyst för mig själv saker som “Nu får det vara nog, David” och “Helvete vad sent det är”. Lyssnar jag på mig själv? Nej, jag låter mig med skräckblandad förtjusning svepas med längre och längre ner på den högra halvan av urtavlan. Och så fortsätter vansinnet.
 
Imorrn ska jag på intervju. Vad för någon intervju, det är en lång historia och jag berättar om den imorgon. Och jag vill säga att jag beklagar föregående inlägg lite, det var inte tillräckligt roligt för att väga upp det plumpa. Men jag småfnissade lite här vid datorn när vi skrev det, Kim och jag.

Igår kväll. Jag rundade av dagen med lite porrsurfning för att sedan kunna gå och lägga mig glad och nöjd. Problemet med porrsurfning är att man för varje sida man går in på alltid upptäcker länkar till allt finare sidor. Är det kanske människans oändliga jakt på grönare bete eller så vet jag inte. Kanske en air av transcendens som uppkommer när vi låter våra lustar ta plats. Jag var en fiskare, alltid på jakt efter en större fisk. Jag var en boll av skam. Jag var smutsig. Men ändå stark i min smutsighet.

Hursomhelst. Efter ett antal vidarebefodringar till diverse sidor märkte jag helt plötsligt att jag kommit in på något riktigt opassande… Jag hade nämligen kommit in på en barnporrsida.. Jag hade i min jakt blivit fartblind och helt missat att åldern hade sjunkit drastiskt. Vi pratar 10 år. 8 år. Små barn med små snippor.
Ni har sett inloggningsskärmen på nokiamobilerna? Det var så papporna ledde in sina döttrar på sajten. Jag blev rent utsagt illamående och kunde knappt kolla på skärmen utan att få kväljningar. Att dessa stackars unga själar väljer att ställa upp för att få in pengar dom måste ha för att försörja sig eller helt enkelt tvingas till det. Det var kanske det äckligaste jag varit med om i hela mitt liv som anonym Internetanvändare och jag önskar inte ens mina bittra fiender samma upplevelse.

Det var så vidrigt så jag kastade upp minst 3 gånger innan jag kom.

Min spontana reaktion:

Nej tack.

Nej sa jag ju!

Helvete, tar du ett steg närmare så slår jag dig medvetslös.