Detta med att färdas med SL börjar bli ett litet trauma. Jag kommer helt allvarligt tänka tillbaka på den här tiden under resten av mitt liv som tiden då SL bedrev systematisk och brutal våldtäkt på mig och dessutom tvingade mig betala för det. Det är oerhört smutsigt.

Nu bor jag ju som så att jag måste byta buss-pendeltåg-tunnelbana för att ta mig in till skolan eller jobbet. Jag satt och räknade på det där med väntetider och så, hur lång tid jag väntar och och hur lång tid som är den teoretiska maximala väntetiden. Jag har deriverat och integrerat och multiplicerat och kommit fram till ett svar. Det är tamejfan inte sant. Dom jävlarna har satt min station på den värsta möjliga tiden. Det går, rent matematiskt sett, inte att vänta längre på tåg. Det är så sorgligt så det är roligt en stund.

Det värsta med att resa kommunalt är ändå att man måste stå ut med människorna. Nej, nej, nej, nu får ni inte missförstå mig. Jag tycker om människor i allmänhet. Det är bara det, att när de är i min vagn eller buss, så känner jag mig som en liten och rädd besökare i en väldig djurpark. Det är en djurpark med mycket dumma djur. 

Tonårsflickor som beter sig som apor, äldre och lite större herrar som ligger utbredda som bisonoxar på sätena. Handsfreepapegojan.  Det är inga välmående djur vi har att göra med. Jag vill rätta mig. Jag är inte i en djurpark, jag är hos veterinären. Det larmar och skriar så mycket om de här stackars sjuka krakarna, hårbollar viner i luften och man väntar bara på att någon ska bedöva bedöva BEDÖVA.   

Det kostar 7000 per år att bevittna detta vansinne.