Jag önskar att jag orkade skriva oftare här i dagboken, men jag har mindre lust nu än när jag började. Men jag kommer fortsätta uppdatera den så fort det har hänt någonting av värde att berätta.

Det som händer är att jag väntar på besked från Karolinska om jag får börja på läkarprogrammet i vår eller inte. Jag kommer veta säkert på måndag-tisdag-onsdag-nångång, men redan nu vet jag att mina poäng är över gränsen så som den har varit de senaste fem åren. Det betyder att chansen att komma in är ganska stor och jag räknar med det. Det gör mig så klart väldigt glad men också väldigt mallig. Om man säger såhär. Jag tror att jag är nåt. Jag kan inte hjälpa att jag älskar när folk frågar om hur det har gått och jag får berätta att “jo, det är ganska troligt att jag kommer in fast jag kan inte vara säker alls”. Det är så falskt och låtsasödmjukt och jag njuter av det oerhört. 

Detta faktum gör också att jag kan se på min kommande tentaperiod som ett stort skämt eftersom jag ändå ska byta utbildning. Jag kan tenta. Eller så kan jag inte tenta. Eller så kan jag gå till tentan och vända i dörren full i skratt. Det är som att vakna på morgonen av väckarklockan och sen plötsligt inse att man är ledig. 

Så igår kväll lämnade jag in min halvfärdiga och ihopfuskade mekanikinlämningsuppgift(säg detta snabbt) med en ful sol på framsidan utan speciellt dåligt samvete, och så åkte vi till Malin för att umgås lite innan vi skulle gå ut. 

 Malin är en klasskamrat och en väldigt rolig människa. Inte en sån där enerverande och jobbig rolig människa utan bara glad och sprallig och ibland nästan lite berusad i all sin sprallighet. Igår var hon Moder natur. Ni ser på bilden. Det var grönt, lite åksjukt, men framför allt väldigt snyggt.

Tillsammans ett gäng gick vi sedan ut, men det slutade inte så bra. Första tecknet på en dålig kväll kom då jag blev nekad vid något ställe på Södermalm då jag var den enda personen i gruppen under 20. Jag har ett halvt år kvar. Det var förargande och det enda vi kunde göra var att fortsätta vidare.

Andra tecknet på en dålig kväll kom därefter. Att man åker tunnelbana flera stationer för att hitta något ställe som KANSKE släpper in så pass sent är aldrig något bra. Och i den sorgliga sviten av fulla uteställen som mötte oss så bestämde vi oss för att bara erkänna oss besegrade och kanske ta en öl och snacka lite skit på sunkhaket/ombyggda toaletten Nivå 22. Visst, det är under all kritik, men det kan ju fortfarande vara trevligt. Jag menar, har man ett så bra sällskap så brukar det bli fint ändå.

Och det var då som det tredje och definitiva tecknet uppenbarade sig. Att man åker tunnelbana flera stationer till en före detta offentig toalett och finner det stängt.